Snapphanestenen

Så gott som i varje socken i Göinge har man, och hittar fortfarande, uppgifter om var snapphanarna höll till och dessa ställen är i form av grottor. Ett av dessa gömställen är Snapphanegrottan, som var belägen i Rumpeboda i Örkeneds socken.Sedan fanns det ett ställe till, som låg i Tomtaboda, nämligen Snapphanehålan. Men det har inte alltid varit ett tillhåll för snapphanar, utan när Örkened brändes i april 1678 ska folket i Tomtaboda också ha gömt sig där.Mellan Bosarp och Rumperöd, i Glimåkra socken, fanns en stor stenhäll vid vägen. Där fanns en grotta där snapphanarna vistades. Då svenskarna inte kände till gömstället, red dragonerna förbi utan att veta om hur nära bytet dom var.Sedan finns det en legend (den har ej kunnat bli bekräftad) att i Hjärsås socken ligger Brännkulla och i skogen där fanns det en stenklyfta som kallades Snapphanestallet. Det är två saker som sägs om det stället, dels är det att bonden i Brännkulla ska ha gömt sina hästar där för att snapphanarna inte skulle hitta och stjäla dessa dyrbara djur, och sedan berättas det om hur det fanns en större grotta under stenformationen som hette Snapphanehallen och där bodde en snapphane under ett helt år. Han blev utpekad som bondens son och anledningen till att han gömde sig där var att han var efterspanad av svenskarna, varför vet man inte och sedermera lyckades han fly till Danmark, där han blev kapten över ett regemente snapphanar.Inte långt från Glimåkra kyrka låg Häggeryda fanns vad som kallades en snapphanegrotta. Den låg uppe på en höjd med god utsikt vida omkring. Där utkämpades ett tiotal strider mellan snapphanar och svenskarna.Aage Monsen Harloff: Denne man var före kriget en besutten bonde i Hörja socken som låg i Västra Göinge härad. 1676 ställde han sig i spetsen för ett uppbåd i de två göingehäradena och efter anvisningar i Christian den fjärdes brev värvade han en man från varje gård. Den första uppgiften som hans styrka skulle ta itu med var att bevaka vägarna. Under denna bevakningstjänst tog han och hans friskyttar åtskilliga fångar. 1678 var Harloff löjtnant och ett par år senare blev han kapten.Vintern mellan 1676-1677 tillbringade Harloff och hans friskyttar i Köpenhamn. Det var inte förrän april 1677 som han återvände till Skåne. Även följande vinter tillbringade de i Köpenhamn, där dom blev tränade och blev bättre och bättre i sina uppdrag. Den 12 februari blev Harloff och hans förband överfört till Landskrona och där vistades dom till den 21 juni. På sommaren 1678 blev kompaniet en del av den danska armen och detta förband var vid det här laget ett av dom bästa som fanns och därför fick väldigt svåra uppdrag. Bland uppgifterna ingick att dom skulle bränna viktiga broar som låg längs viktiga förbindelseleder för att försvåra de svenska truppernas försörjning. Den 22 juli brändes broarna över Almaån i Knislinge och över Helge å vid Broby.Niels Andersen: Friskyttekompaniet i Östra Göinge upprättades i juni 1677. Den som var chef över styrkan hette Niels Andersen som fram till sommaren bar titeln löjtnant och efter det blev han kapten. I juni befann sig kompaniet i närheten av Herrevadskloster, som ”råkade” vara högkvarteret för den svenska hären.Andersen stod i direkt kontakt med den danska armén och rapporterade om svenskarnas förehavanden. Trots att kompaniet bestod av ”gröngölingar” kunde dom överrumpla och besegra en svensk trupp som var posterad i Billinge prästgård.Vintern 1677-1678 vistades kompaniet i Köpenhamn (som de flesta andra danska snapphanar) och där stannade dom fram till den 12 februari och sedan blev dom förflyttade till Landskrona. Efter vistelsen i Landskrona opererade styrkan i fält med den vanliga armen.Den 5 november gick kompaniet i vinterkvarter i Helsingborg. Under våren 1679 fortsatte styrkan att agera väldigt aktivt i Skåne till dess att kompaniet någon gång under sommaren, man vet inte riktigt när men man tror på mitten av sommaren, överfördes till Själland för att sedan i mars 1680 upplösas. Niels Andersen slog sig ner på Själland men sedan vet man inget mer om hans öden.Peder Lauritzen: Peder Lauritzen blev kallad Larsen i efternamn eftersom hans vanliga efternamn var så svårt att uttala. Han är omnämns som kaptenen för det framgångsrika Norra Åsbo friskyttekompani från slutet av 1677 till mars 1680 då kompaniet upplöstes på Själland.Vintern 1677-1678 vistades kaptenen utan sitt manskap närvarande i Köpenhamn. Vintern därpå hade kompaniet vinterkvarter i Helsingborg. På sommaren 1679 blev det överfört till Själland där Peder Lauritzen stannade till det att hans trupp hade upplösts.Anders Pedersen: Anders Pedersen har vid flera tillfällen blivit kallad Persen och före kriget var han en helt vanlig bonde. Det kompani där han blev tilldelad kapten-posten kallades Anders Pedersen kompani och är känt från sommaren 1678 till mars 1680 då det upplöstes på Själland.Staden där kompaniet låg i vinterkvarter 1678-1679 var Landskrona och efter det blev dom överförda till Själland sommaren 1679. Själv stannade Pedersen kvar där. Det som är underligt är att det är väldigt lite känt om kompaniets operationer.Ingemand Phillipsen: Ingemand Phillipsen blev kapten och anförare för Villands kompani. Ett enda dokument, som är daterat den 26 april 1677, är allt som finns kvar och är bevarat om detta manskap och kaptenen över dem.Matz Oelsen: Oelsens efternamn blev också skrivet Olufsen. Det friskyttekompani som var ”hans”, Matz Oelsens kompani, blir endast omnämnt en enda gång i det bevarade materialet och det är när kompaniet får vinterkvarter i trakten av Landskrona den 5 november 1678.Casparus Due: Kompaniet av Casparus Due verkar ha rekryterats huvudsakligen från Östra Göinge och Villands härader. I mars 1680 uppgavs det att kapten Due och hans några av hans rådgivare blivit halshuggna och därefter spetsades deras huvud och sattes framför svenskarnas läger. Om kompaniets verksamhet är ingenting känt.

Straffen mot ”snapphanarna”

Efter Skånska krigets slut tvingades danskarna besegrade återvända till Danmark. Kvar i Skåne fanns då många ”snapphanar”, vad hände egentligen med dem nu när kriget var slut?En del av dem lyckades säkert undkomma svenskarna och de bestraffningar som väntade, även om alla inte hade samma tur. Svenskarna gjorde inte heller någon skillnad mellan friskyttar och de ”snapphanar” som närmast levt som stråtrövare i skogarna. Alla drogs över samma kam och kallades för ”snapphanar”.Trots att det var krig och människor behandlades grymt fanns det vissa regler om hur man skulle behandla fångar. Men dessa bestämmelser gällde inte för ”snapphanarna”, utan bara för soldater och befäl som tillhörde en armé. Friskyttarna var ju knutna till den danska armén och skulle därför dömas efter krigslagarna, men så skedde inte. Svenskarna erkände nämligen inte friskyttarna som någon militär organisation, utan ansåg i stället att alla ”snapphanar” var upprorsmän som hade förbrutit sig mot överheten, dvs. den svenske kungen, och det enda straffet mot det brottet var döden.Det fanns ett intensivt hat mellan de svenska soldaterna och friskyttarna. Många svenska soldater hade fallit offer för friskyttarnas dolda krigsföring, och många gånger hade svenskarna fått gå hungriga därför att friskyttarna stulit deras mat och proviant. Fick svenskarna tag på friskyttarna avrättades de. Det spelade ingen roll om männen anslutet sig till friskyttarna frivilligt, eller om de hade blivit tvingade.Efter slaget vid Lund lovade den svenske kungen, Karl XI, benådning för alla ”snapphanar” om de bara slutade upp med sina rebelliska verksamheter och återvände hem. Detta budskap lästes upp av prästerna i kyrkorna runt om i Skåne. Prästerna skulle också, enligt kunglig befallning, skriva ner namnen på alla ”snapphanar” som fanns i församlingen och skicka in listan till svenskarna. De ”snapphanar” som fick nåd av kungen fick ett personligt frihetsbrev mot löftet att hädanefter alltid visa trohet mot den svenska överhögheten.De ”snapphanar” som blev benådade fick lov att återvända hem till sina gårdar för att bosätta sig där på nytt och återigen driva sina gårdar. Men det var inte alltid så lätt för ”snapphanarna” att återanpassa sig till det gamla livet igen. De var rädda för att bli angivna av människorna i bygden som ofta såg på ”snapphanarna” med misstro – benådade eller inte. Det var också många av de före detta ”snapphanarna”, som blev gripna efter en tid, anklagade för nya ”snapphanebedrifter”.Det var däremot inte ovanligt att flera människor försökte rädda en medmänniska som blev anklagad för att vara en ”snapphane”. Ibland slutade det väl, som för möllaren Jens Pedersen från Skabersjö. Han stod anklagad för att han hade visat vägen åt en dansk skytt som jagade en svensk soldat. Men med hjälp av prästen och andra människor från socknen, som talade väl om honom, blev han frikänd. Sämre gick det för de nitton personer som tidigt på året 1679 avrättades på galgbacken i Vanneberga, anklagade för ”snapphaneri”. Bland personerna som mötte döden fanns en pojke på bara tretton år.Människorna som anklagades för att vara ”snapphanar” ställdes inför en speciell ”snapphanedomstol”. Karl XI hade nämligen tillsatt två sådana, en för Skåne och en för Blekinge. Om en person bevisades vara en ”snapphane” dömdes han eller hon till döden. Någon möjlighet att överklaga domen i någon högre instans fanns bara för officerare. De andra som ställdes inför domstol hade ingen möjlighet att opponera sig mot en eventuell dödsdom.En del ”snapphanar” hängdes andra halshöggs. Ofta inleddes avrättningen med att den dödsdömde rådbråkades. Det innebar att den dömdes armar, ben och bröstkorg bröts sönder eller krossades av ett tungt vagnshjul. Efter det skedde avrättning, t.ex. genom halshuggning. Ibland stack man fast det avhuggna huvudet på en påle som sattes fast i marken, och restes upp. Det hände också att man efter avrättningen styckade kroppen och band fast de olika kroppsdelarna på ett eller fyra hjul, som sedan fästes vid en eller fyra pålar innan de restes – det kallades stegling.Anledningen till att man lät stegla den avrättade personen berodde på att överheten ville avskräcka andra människor från att begå samma brott. Både rådbråkning och stegling var stränga straff som män som begått allvarlig brott dömdes till. Svenskarna ansåg alltså att ”snapphanarna” hade gjort sig skyldiga till allvarliga brott, och dömdes därför till att lida igenom sitt dödsstraff.

Källa:krigsforum.se

Enligt sägnerna användes stenen som gömsle av flera snapphanar.Stenen är stor och har flera meters omkrets. Under den finns en stor hålighet som går lätt att ta sig in i.

Fotograf Rosandra Nilsson
Dokument Snapphanestenen
Reportage i kristianstadsbladet om snapphanestenen

Booking.com
Translate »