Ugnsmunnarna strandgrottor

De så kallade Ugnsmunnarna på Ivön är en mycket intressant och geologisk plats.

Ugnsmunnarna är strandgrottor, grottliknande urgröpningar som uppkommit genom sprickbildning i kalkberget för årtusenden sen, utgrävda av havets vågor och bränningar genom så kallad vågerosion (se illustration längre ner) för 7000- 3500 år sedan. Vid denna tidsperiod trängde havsvatten in i Östersjön via Öresund och förvandlade den tidigare isolerade Baltiska issjön till Littorinahavet.

Grottbildningen började med sprickor, därefter är det flera olika processer som samverkar till att grottorna har fått den form som de fått. Vid Ugnsmunnarna har vattnet tagit sig in i sprickor i kalkberggrunden, angripit sprickornas väggar och så småningom vidgat sprickorna till grottgångar. En del partier i berggrunden var emellertid motståndskraftigare mot nedbrytning. Förr var det troligen fler grottor än idag, men som vid kalkbrytning eller ras förstörts.

Gången mellan de två öppningarna är stora nog för att kunna gå genom. Ficklampa behövs ej då öppningarna är tillräckligt nära för att släppa genom dagsljus. Väggarna inne i grottan är fyllda med lämningar, främst är det fossiliserade ostronskal som sticker ut från väggen.

Nedan: Strax norr om grottorna finns fascinerande formationer i kalkberget, som precis som grottorna har skapats av vågorna en gång tiden. Hela sträckan av den blottade ytan av sedimentet sträcker sig cirka 130 meter (se waypoint)

På marken och på "hyllorna" av dessa former finns rikligt med fossil. Ta hänsyn till att platsen är ett naturreservat och följ reglerna- dvs. lämna berghällarna orörda och gräv inte! För den nyfikna finns många lösliggande fossila fynd att göra på marken.

Illustration vågerosion

Vågerosion är en naturlig process (även kallad abrasion) och sker vid strandlinjer med hjälp av vind och vågor. Det första som krävs för att skapa erosion är vind, som därefter skapar vågorna. Vågorna rör sig inte enbart framåt i en riktning utan även upp och ner i en cirkelrörelse. När vågorna kommer in på grundare vatten bryts de och vattnet rör sig istället fram och tillbaka. Resultatet blir att vattnet äter sig in i klippor och strandlinjer.

Vågornas bränningar kan angripa svaghetszoner i berget, områden som är rika på sprickor eller består av mindre motståndskraftiga bergarter, som tex. kalksten. När väl bränningar och vågsvall fått en första angreppspunkt går grottbildningen fortare.

Nedan: Strandnivån Ivön, 7000- 14 000 år sedan

(Källa: SGU/Sveriges Geologiska undersökning)

Strandnivåkartorna visar den forntida fördelningen mellan hav och land. För 14 000 år sedan stack enbart toppen av Ivö klack upp från havet och Ugnsmunnarna låg på flera 10 tals meters djup under havsytan. Den blå linjen markerar nuvarande strandlinje, med Ugnsmunnarna inom den röda ringen.

Kritaperioden

Reser vi betydligt längre tillbaka i tiden, sådär 65 miljoner år stack Ivö Klack upp som en liten holme i havet, en ö med klippiga kuster, i ett varmt medelhavsklimat och rikt djurliv. I saltvattnet simmade inte enbart hajar utan även en av forntidens rejält stora havsreptiler- mosasaurierna, som vissa arter har beräknats vara 15-17 meter långa.

Mosasaurierna hade samma roll i havet som Tyrannosaurus Rex och andra blodtörstiga dinosaurier samtidigt hade på land, med andra ord skickliga jägare som låg på toppen av näringskedjan. I luften svävade dessutom de stora flygödlorna.

Fossila fynd vid Ugnsmunnarna:

Vid de djupavsatta sedimenten i Ugnsmunnarna har även bland annat fynd av "Platecarpus cf. somenensis" gjorts (se bild nedan) Dessa tillhör familjen mosasaurier och blev upp emot 6-7 m långa, livnärde sig troligtvis framförallt av belemniter och fisk. Tänder som har hittats är upp till ca 35 mm.

Själv har jag CO under mina flertal besök på Ivön gjort mina fynd, bland annat av flertal hajtänder. På bilderna nedan ses några fossil fynd från Ugnsmunnarna. Längst till vänster på bild syns en belemnit (bläckfisk), sen en mussla och snäcka.

Källa: Earthcache in Skåne Sweden by M Nilsson